Tomas Sniegon

Tomas tycker det är oerhört givande med det utbyte han har med universitetet i Prag. Det mesta av den undervisning som han genomfört utomlands har han inte fått ta med i bemanningsplanen i Lund, så den delen har ju i princip utförts på fritiden. Alla fördelar uppväger dock detta, menar han.

Hej Tomas, vilken är din institution och vilket är ditt ämnesområde? 
Jag arbetar som universitetslektor i Europastudier och Öst- och Central­europakunskap vid Språk- och litteraturcentrum i Lund. Våra ämnen tillhör de mest internationaliserade inom hela universitetet, vilket både jag och mina kollegor betraktar som en nödvändig förutsättning, men också som ett framgångsrikt resultat av vårt arbete.  

Du har undervisat utomlands vid flera tillfällen. Du har speciellt goda förankringar vid ett universitet i Prag. Berätta mer om det och om hur samarbetet startade. 
Före 1989 studerade jag journalistik vid Karlsuniversitetet i Prag under den så kallade Perestroikaperioden. Jag kommer från Tjeckien, under den tiden hette landet Tjeckoslovakien. Då, under det kalla kriget, var det absolut otänkbart att både studenter och lärare/forskare skulle kunna röra sig fritt inom det akademiska Europa. Under mina fyra år som student i Prag träffade jag inte en enda utländska lärare – inte ens från det före detta Östblocket.  

 År 1991 flyttade jag till Sverige och började så småningom att studera historia i Lund där jag också skrev min avhandling om minnet av förintelsen i Tjeckien och Slovakien. Dessutom har jag sysslat mycket med 1900-talets historia i Öst- och Centraleuropa och med det kalla kriget generellt. Erbjudandet att presentera min forskning i form av undervisning fick jag på en internationell konferens av en kollega från Prag och självklart var det roligt att få återvända till mitt gamla universitet, den här gången i en ny roll som gästföreläsare och lärare. Det var lite ovanligt – undervisningen skedde nämligen på engelska och studenterna var inte bara från Tjeckien utan från en rad andra länder. Sedan dess har jag varit där flera gånger och etablerat ett bra samarbete med mina tjeckiska kollegor.  

Du har även varit på lärarutbyte i Tyskland. Berätta mer! 
Det var vid universitetet i Regensburg som, liksom vi, också har ett masters­program i Europastudier. Min tyske kollega var också hos oss och han kommer igen – vi har börjat utveckla vårt samarbete eftersom båda våra institutioner har funnit det nyttigt.  

Har det varit besvärligt att ansöka om Erasmus+ lärarmobilitet vid dessa tillfällen? 
Inte alls, och våra internationella avdelningar har faktiskt alltid hjälpt oss mycket med allt som behövdes. Processen att söka är inte särskilt svårt när man har klart för sig vad man vill. Inom Erasmus undervisade jag även i Bratislava i Slovakien och i Moskva i Ryssland och erfarenheten har varit densamma – nu är vägen till Ryssland naturligtvis stängd på grund av statens barbariska krig mot grannlandet och nya pengar som vi fick för att vidareutveckla samarbetet med Ryssland kommer i stället att utnyttjas för ett nytt samarbete med Ukraina. Jag vill dock säga att min erfarenhet med både pedagoger och studenter från den historiska fakulteten vid Lomonosovuniversitetet i Moskva var positiv och intressant och inte alls samma som med Putinregimen generellt.  

Vilka moment har du undervisat i, vid värduniversitetet? Hur har student­grupperna sett ut och hur tycker du att det har fungerat? 
Det handlar om moment som jag utvecklat mest inom min forskning – till exempel analyser av olika, framför allt postkommunistiska, historiekulturer och deras relation till viktiga politiska processer och förändringar, olika försök att skapa en gemensam ”europeisk” historiekultur inom EU, hantering av minnen av traumatiska historiska händelser och utveckling av väsentliga och relevanta minnesplatser, och Putinregimens ”patriotiska” historiebruk och dess relation till minnet av den sovjetiska kommunistiska terrorn.   

Mina erfarenheter är mycket positiva och jag tycker att mitt deltagande i Erasmus­systemet inte bara utvecklat det jag redan kunde utan också tvingat mig till att ibland lämna mina bekvämlighetszoner och anpassa mig till de andra institu­tionernas undervisningsbehov. Studentgrupperna var varierande – ibland handlade det om studenter från samma land med samma studentbakgrund, ibland hade studenter varierande bakgrunder och läste bara en kurs tillsammans. Ibland ingick även ett forskningsseminarium med forskare, doktorander och masterstudenter. Vid vissa tillfällen var mina föreläsningar öppna för allmänheten.  

I Lund har vi ett svenskt kandidatprogram i Europastudier och två internationella masterprogram – i Europastudier och i Öst- och Centraleuropastudier. Dessutom har vi två olika SASH-kurser (om kommunismens historia och om den europeiska integrationens utveckling) för väldigt varierande internationella studenter. Därför brukar undervisning inom Erasmus som måste anpassas till de utländska läro­sätenas behov inte bli något problem.  

Brukar du undervisa ihop med kollegor? Har det även hänt att du fått besök av någon kollega som kommit till Lund? Just lärarutbyte är ju något som man gärna vill se inom Erasmusprogrammet, även om det ofta kan vara svårt att få till.  
Lärarutbytet är mitt principiella mål som jag gärna utvecklar så mycket det går. Jag brukar undervisa i mina kollegors pågående kurser och de undervisar i mina/våra kurser i Lund. Båda sidor anser att det berikar undervisningen i de berörda kurserna och dessutom blir det väldigt lätt att administrera ett sådant arbete – jag avlastar dem vid deras universitet och de avlastar mig i Lund, vilket gör att våra personalplaner inte alls behöver ändras och merarbetet inte är för krävande. En gemensam undervisning brukar vara ett undantag – mest undervisar vi individuellt men den andre finns ändå i rummet eftersom vi är intresserade av varandras före­läsningar. Sedan deltar vi båda i slutdiskussionerna. Strikt administrativt är det egentligen en tid som man inte får betalt för men det är just då när vi lär oss från varandra och anpassar oss till olika uppfattningar och behov som vi senare kan diskutera. Vill man bara räkna timmar i sin personalplan bör man kanske inte åka på Erasmus eftersom man inte får någon extratid av det. Men i så fall missar man det som jag betraktar som både det roligaste och nyttigaste: att utmana sig själv, lära känna nya akademiska miljöer och utvecklas genom det.   

När du ser tillbaka på dina senaste utbyten, finner du några särskilda skillnader eller likheter gentemot din undervisning i Lund? 
Egentligen inte så mycket eftersom vi, som jag redan nämnt, har studenter från i princip hela världen inklusive de länder som jag brukar besöka. Diskussioner med våra utländska studenter om undervisningssystem i deras hemländer gillar jag och vet därför lite eller t.o.m. lite mer om de här frågorna redan innan jag åker. Vad gäller Regensburg krävdes lite mer förberedelser eftersom jag åkte dit för första gången medan till Prag åkte jag redan för tredje eller t.o.m. fjärde gången och då visste jag bättre vad som väntade. Generellt kan jag konstatera att de studenter som jag träffar i Öst- och Centraleuropa är ganska ofta inte lika tvärvetenskapligt orienterade som våra studenter i Lund, vilket gör att jag anpassar min pedagogiska attityd till det och försöker visa vilka fördelar den tvärvetenskapliga forskningen kan erbjuda dem själva.  

Vid vissa tillfällen har du verkligen lyckats att få mycket gjort under en och samma mobilitet, inte bara undervisning utan även forskning, presentation av nya publikationer, nätverkande och annat, om vi förstått rätt. Berätta mer! 
Jag måste erkänna att jag nästan aldrig åker enbart med målet att bara undervisa. I min planering tänker jag alltid på resans mervärde för min egen vidareutbildning och forskning. Därför brukar jag också besöka relevanta museer, minnesplatser, arkiv, evenemang. Det är en mer än välkommen kompensation för allt eventuellt extraarbete som Erasmusresorna innehåller. Jag brukar sällan undervisa mer än två timmar per dag och vissa dagar blir t.o.m. lediga, vilket Erasmusreglerna tillåter. Då kan man ägna sig åt t.ex. arkivforskning. Dessutom brukar jag besöka intressanta föreläsningar vid målfakulteter, debattkvällar vid sådana institutioner som Memorial i Moskva eller Vaclav Havels bibliotek i Prag. Eftersom Regensburg ligger nära München fick jag tid för att besöka en väldigt stor och intressant utställning om nazismens födelse i den här staden och om konflikter mellan den tyska nazist- och kommuniströrelsen strax efter första världskriget, se olika minnesplatser som t. ex. den byggnad där Münchenöverenskommelsen 1938 skrevs under, och träffa även andra historiker och forskare än de som ingår i mitt Erasmusprogram. Under lediga helger i Moskva reste jag till några minnesplatser över den sovjetiska terrorn eftersom jag höll på att skriva en artikel om dem. I Bratislava träffade jag t.o.m. en f.d. slovakisk premiärminister som vi bjöd till Lund för en gästföreläsning om EU:s utvidgning och som verkligen kom till oss. Man vet aldrig vad som händer när man reser, dock vet man säkert att inget sådant kan inträffa när man bara stannar hemma. Den här attityden har jag faktiskt lärt mig under min tidigare karriär som journalist och tack vare den har jag blivit överraskad rätt många gånger. 

Vad tycker du att du har fått med dig av dessa utbyten och samarbeten, såväl forskningsmässigt, pedagogiskt som personligt? 
Både forskningsmässigt och mänskligt har de öppnat nya horisonter, synvinklar och möjligheter. Vi har nu t.ex. utvecklat ett nytt Erasmus-samarbete med ett universitet i Sydafrika som handlar om likheter och skillnader mellan övergångs­tider mellan diktaturer och demokratin i Polen, Tjeckoslovakien/Tjeckien och Sydafrika, om ledare som Nelson Mandela, Vaclav Havel och Lech Walesa och om deras politiska rörelser. Utan Erasmus hade vi antagligen aldrig vågat att göra det eftersom jag och mina kollegor först kommer att undervisa om dessa aspekter och sedan se om det kanske kan leda till någon gemensam forskning. Som lärare och forskare har vi ganska olika bakgrunder, det kommer bli en intressant utmaning. Och just sådana moment kräver att man utvecklas som både forskare, pedagog och människa. Friheten att ens kunna tänka på det här sättet är fantastisk.  

Vad har varit det bästa med dina Erasmusperioder? 
Utan tvekan var det diskussioner med olika nyfikna och intressanta studenter. 

Vad har varit det mest utmanade? 
Att inte göra just sådana studenter besvikna. 

Du är även handledare och har kontakt med doktorander utomlands. Vad har det lett till? 
Jag är andre handledare till en doktorand i Prag och där fick jag en väldigt intressant kontakt med både doktoranden i fråga och hennes förste handledare. Nu kommer en annan utländsk doktorand som jag inte handleder att besöka Lund inom Erasmus och jag kommer att hjälpa till och även försöka hitta några nyttiga kontakter som den här studenten skulle kunna utnyttja. Vissa kontakter med doktorander som besökte mina forskningsseminarier har jag kvar eftersom de är intresserade av liknande ämnen som jag.  

Har du några planer på ytterligare resor, utflykter framöver? 
Ja. Förutom Sydafrika håller vi på att etablera en sådan kontakt med en kollega från Maastricht och jag kommer att åka till Tyskland på nytt. Sedan finns det andra planer som väntat lite längre på grund av pandemin, och sist men inte minst ska jag och mina kollegor inom våra ämnen planera, hur vi ska utnyttja de redan nämnda medlen för att hjälpa våra kollegor från Ukraina.