Kan djur skratta?

– Aristoteles menade att det bara var människan som skrattar, men han hade fel, säger Peter Gärdenfors professor emeritus i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet.

Forskningen visar att de flesta däggdjur skrattar men även några fåglar som den nyzeeländska lekfulla papegojan kea (nestor notabilis) till exempel. Skillnaden är att gemene man ofta inte uppfattar djurens skratt, eftersom det tar sig andra uttryck än människans bubblande glädje.

–Nästan alla däggdjur skrattar tyst eller på andra sätt än vi människor. Undantaget är elefanter och sjölejon som skrattar högt, alltså precis som vi människor, säger Peter Gärdenfors.

Sjölejonet som började skratta

Peter Gärdenfors visar filmsnutt med ett sjölejon som mjukt rullar ner för en sluttning.

–Alltså precis som ett barn kan göra för att roa sig själv. Men väl nere vid strandkanten finns turister och en kvinna som badar i vattnet. Sjölejonet dyker ner under ytan för att plötsligt dyka upp intill kvinnan som blir rädd varvid sjölejonet skrattar högljutt, säger Peter Gärdenfors.

Forskning som vaknat till liv

En av stötestenarna inom forskning om skratt hos djur var länge att avgöra om det verkligen var skratt – eller bara ett läte som betydde något annat.

Ett genombrott kom för några decennier sedan när forskarna Jaak Panksepp och Jeff Burgdorf, verksamma i huvudsak i USA, upptäckte att råttor gav ifrån sig ett högfrekvent ljud när de lekte. 

Ljudet låg på omkring 50 kilohertz, alltså långt över människans hörselgräns på cirka 20 kilohertz.

– När de sedan kittlade råttorna på magen blev det högfrekventa ljudet allt intensivare, och forskarna förstod att de var något på spåren. Jaak Panksepp satte sedan upp 12 kriterier för vad som kan räknas som skratt, säger Peter Gärdenfors.

Ungefär 20 år senare tog forskarna Gregory A. Bryant och Sasha Winkler, även de verksamma på andra sidan Atlanten, fram en översikt över 65 olika däggdjurs leksignaler, en känguruarts och fyra fågelarters. 

Hundars flämtande, papegojors gälla rop och råttors pipande ultraljud är alla exempel på ljud som kan ses som motsvarigheter till människans skratt.

Ett äkta skratt binder samman 
– Det finns alltid en koppling mellan lek och skratt. Kittling eller brottningslek är kanske de mest grundläggande beteendena som får både människor och djur att skratta, säger Peter Gärdenfors. 

Andra kriterier är att skrattet uppstår som reaktion på något överraskande, alltid i ett socialt sammanhang – och aldrig vid smärta eller fara.

– Skrattet bjuder in till lek och berättar samtidigt: ”Jag är varken farlig eller rädd – vi kan fortsätta leken”, säger Peter Gärdenfors.

Forskning visar också att den spontana leken hos barn och djurungar är avgörande för både motorik, social träning och förmågan att skapa relationer. 

Ett av Panksepps kriterier är därför skrattets roll som socialt kitt, som minskar risken för aggressivitet och konflikter. Men skrattet är också åldersrelaterat.

– Barn skrattar mycket mer än vuxna. I puberteten försvinner mycket av den spontana leken. Den ersätts av organiserad lek, som sport, samt humor i form av skämt och ordvitsar. Vuxna skrattar via humorn – men djur leker, säger Peter Gärdenfors.

Slapstick går hem hos både djur och människor

Vi delar dock förmågan att skratta åt slapstick med vissa djur.

– Precis som vi skrattar åt Charlie Chaplin kan apor skratta när någon ramlar ur en gren. Och liksom människor kan de tycka att det är roligt att skrämma någon – så länge det inte blir farligt, säger Peter Gärdenfors.

Äkta och falskt skratt

Människan är mycket känslig för skillnaden mellan äkta och falskt skratt. Ett genuint skratt smittar. Vi dras instinktivt till den som skrattar och barn föredrar också vuxna som skrattar naturligt.

– När Panksepp gjorde experimentet med råttorna såg han att råttungarna sökte sig mer till handen som kittlade dem än till handen som bara klappade dem, berättar Gärdenfors.

Men alla skratt är inte positiva. Nervösa skratt kan uppfattas som inställsamma, och hånfulla skratt kan användas för att utesluta och förlöjliga snarare än för att binda samman.

Skrattets ursprung från dinosauriernas tid

Att både däggdjur och fåglar kan skratta tyder på att skrattet är en gammal evolutionär förmåga som naturen har valt att bevara. Det är både glädje, lek och samhörighet – men också ett komplext socialt verktyg.

– Vi vet inte exakt varför skrattet fungerar som det gör, men det verkar vara nödvändigt för både människor och djur, säger Peter Gärdenfors.

Vetenskapliga publikationer det refereras till:

Panksepp och Burgdorf:
‘‘Laughing’’ rats and the evolutionary antecedents of human joy? (2003)
https://courses.washington.edu/ccab/laughing%20rats.pdf

Bryant och Winkler:
Play vocalisations and human laughter: a comparative review (2021)
https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/09524622.2021.1905065#abstract