Student nominerad till årets Augustpris

Av Immi Lundin - Publicerad den 15 november 2018

Karin Smirnoff, andraårsstudent på Författarskolan vid Lunds universitet har fått vara med om det många författare drömmer om och få får uppleva. Hennes debutroman Jag for ner till bror är nominerad till årets Augustpris i den skönlitterära kategorin. Det betyder att en expertjury vaskat fram den och fem andra verk ur årets utgivning och att den nu läses av 21 elektorer, lika många bibliotekarier som bokhandlare och litteraturkritiker. Till prisutdelningen den 26 november kommer de att avge sina röster i en sluten omröstning och den nominerade bok som får flest röster vinner. Medan elektorerna läser skriver Karin vidare på nästa bok, en fortsättning på berättelsen om tvillingarna Kippo, Jana och Bror, och deras nariga liv i och omkring den fiktiva, nog så verklighetsframmanande byn Smalånger i Västerbotten.

Ovanligt att debutroman nomineras
Eftersom litteraturklimatet är som det är – kärvt – är det inte bara en augustnominering som är remarkabel. Redan att få en debutroman utgiven och recenserad är ovanligt. Karin Smirnoff är mån om att hålla distans till den uppståndelse hon och hennes bok hamnat i. – Jag försöker ta saker med jämnmod. Min bok har fått mer uppmärksamhet än debuter vanligtvis får. Balansen i livet är dock inget som står och faller med detta. Som 54-åring har jag fler livsvärden än identiteten som författare. Jag hoppar varken jämfota över en positiv recension eller blir djupt bedrövad för en sämre. Jag skrev en bok. Bedömde att jag ville skicka den till förlag. Fick den antagen och hade nöjt mig fint bara med det. När den sedan blev Augustnominerad började det bli lite absurt! Karin berättar att hon i väntan på själva Augustdagen har börjat tänka att hon ju faktiskt tävlar om ett pris på samma villkor som mer etablerade författare. Klart att hon vill vinna! ”Det är kaxigt, och det är förbannat bra”
Redan nu är <link https: www.bokforlagetpolaris.se jag-for-ner-till-bror t-0 external-link-new-window external link in new>Jag for ner till bror såld till Norge, Danmark och Tyskland. Karin noterar att nomineringen förändrar skrivarlivet så till vida att en hel del tid går åt till publicitet nu när Jag for ner till bror recenserats och även debatterats mer än vad som är vanligt för debutromaner. Man kan tillägga att den också uppmärksammats av många bloggare och bokläsare och att de allra flesta, av alla kategorier, har varit mycket positiva. ”Någon gång då och då kommer debutromaner som mest liknar kronjuveler i ett långt författarskap, och ’Jag for ner till bror’ hör dit; hårdslipad, utmejslad och skimrande som den är. Karin Smirnoff har en stilistik som inte ursäktar sig en millimeter. Alla egennamn skriver hon med liten bokstav, inga andra skiljetecken än punkt används, de dialektala uttrycken förblir oförklarade. Meningarna är korta, enkla, talspråkliga i ett ytterst medvetet stilarbete. Det är kaxigt, och det är förbannat bra” konstaterade Therese Eriksson i Svenska Dagbladet och i Aftonbladet skrev Pia Bergström ”Faktum är att Smirnoffs dialektalt rytmiska rakt-på-sak-språk får mig att sluka den både glödande och stenhårda berättelsen som utspelar sig i en samtida glesbygdsby mellan Umeå och Skellefteå.” ”Explosiv diskbänksrealism”
I Göteborgs Posten uppmärksammade Lisbeth Larsson, precis som flera andra, skildringen av arbetet i hemtjänsten. ”Aldrig tidigare har jag läst en så fin, detaljerad och kunnig beskrivning av det tunga och många gånger hopplösa låglönearbete som dagligen utförs runt om i landet. Det bär saklighetens prägel, men rymmer en sällsynt ömhet med alla dessa människor som lämnats kvar med blöjor i sängen därhemma.” Göran Greider i Dala-Demokraten är också gripen: ”Boken begraver mig levande, men gräver till slut upp mig i sista kapitlet. Den liknar inte mycket annat. Ibland äger den samma melodramens kraft som Ferrantes Neapelsvit när den ena cliffhangern efter den andra spikar fast mig vid sidorna i detta glesbygdsdrama, som lika gärna kan läsas som ett existentiellt strindbergskt kammarspel. ’Jag for ner till bror’ är kärvt realistisk, men det är explosiv diskbänksrealism. Den bärs av ett bibliskt språk men har inga problem med att tala om såväl hissmusikens James Last eller det svenska fotbollslandslaget 1974.” Smickrande att få läsare
Listan skulle lätt kunna göras längre. Det är ett engagemang och formuleringar som lätt skulle kunna framkalla ett och annat jämfotaskutt. Men Karin talar hellre om vad det innebär att få läsare. Det är som en redan utdelad vinst. Hon berättar om ett möte med manlig läsecirkel. – De var väldigt förberedda och ställde många knepiga frågor. Mycket nyttigt som analys över vad jag egentligen skriver och varför. Det känns otroligt smickrande att boken får läsare. Att tänka sig att den berör, upprör, roar eller kanske äcklar andra människor är häftigt. Och att komma ut i andra länder är en spännande process eftersom jag blir lite delaktig i översättningarna. Vad det innebär i längden är svårt att veta just nu. När det gäller det fortsatta skrivande är hon glad att hon hann skriva merparten av bok två innan ettan kom ut. – Självkritiken är hårdare nu, skrivandet mindre lekfullt. Det är arbete som gäller och mycket rödpenna. Samtidigt är det bra att ha det kravet på sig. Utvecklingen ska ju trots allt gå framåt. En form som ger läsaren frihet att tänka själv
En av de saker Karin Smirnoff har fått återkommande beröm för är sin korthuggna och drastiska stil. Många recensenter har noterat hur den gör den i grunden mörka historia hon berättar till lustfylld läsning. Stilen är en av de saker hon arbetat med att utveckla. – Jag har laborerat en del för att hitta en form som dels ger ett geografiskt avtryck och dels lämnar läsaren en frihet att tänka själv. Jag har för dåligt tålamod för att ägna mig åt långa miljöbeskrivningar och ingående studier i människors psyke. Samtidigt som den informationen också måste finnas, men på ett annat sätt. Under skrivandets gång upptäckte jag hela tiden att jag kunde plocka bort ännu mer information snarare än att lägga till. Att mycket information som finns i texter, generellt sett, redan finns lagrat inom människor och därför inte behöver förklaras eller upprepas. Det skruvar också upp tempot. Flera recensenter har associerat Karins skrivande till en berättartradition med företrädare som P O Enquist och Torgny Lindgren. Är det västerbottniska en hemvist eller något att ta spjärn mot och skriva sig fri från? Karin tror inte att de nämnda västerbottniska författarna ligger till särskild grund för hennes eget skrivande. – Jag inspireras av många goda berättare – på olika sätt, säger hon. Och av verkligheten får man tillägga. Glesbygdens villkor
Karin reser mycket, särskilt i Sverige och samlar på sig uttryck, händelser, berättelser och annat som lagras någonstans i hjärnan, som hon säger, och sedan blandas med egna erfarenheter. – Tror det är lätt att bli sammankopplad med andra lokala författare på grund av den geografiska belägenheten. Vissa recensenter har retat sig på vad de bedömer som ”norrländska klichéer”. Paradoxalt nog har jag fått mycket respons från människor här uppe som tycker att det känns autentiskt. De förstår att det är fiction. Och att jag som skriver inte behöver vara någon sorts norrlandsambassadör. – Glesbygd finns inte bara i norra Sverige, utan över hela landet. Och glesbygdens människor liknar varandra eftersom de lever under liknande villkor. Jag gillar norra Sverige. Människorna, platserna, skrönorna, mörkret, ljuset, kylan, den mänskliga värmen. Igår var jag till exempel med dottern på husvisning utanför Vindeln. Den gamle mannen som sålde huset hade själv byggt sig en ”fargångsbynning”, hur det nu stavas. Det betyder ”ett undantag”. Jag blir lycklig av gamla bortglömda ord! Har själv arbetat i hemtjänsten
Född i Umeå, uppvuxen i Stockholmsområdet och i en by i Västerbottens kustland flyttade Karin för tio år sedan till Piteå där hon sedan 2013 driver ett företag i träbranschen. Tidigare har hon mestadels jobbat med media på olika sätt. Som journalist, fotograf, layoutare med mera. Och jo, hon har också jobbat inom hemtjänsten, både i ungdomen och senare. Det är erfarenheter från verkligheten, präglade av äldre människors utsatthet och ensamhet i efterdyningarna av den reform som eftersträvade att äldre människor ska bo hemma så länge som möjligt, som gått in i fiktionen. – Jag lärde mig så mycket och fick så många förtroenden bara genom att stanna en stund över tidsschemat. Vissa av dessa personer har fått följa med till Smalånger. Göstagrönlund till exempel som i verkligheten var en person i sydöstra Skåne. Vi firade vår 40- respektive 90-årsdag på samma födelsedag, 24 september. Författarskolan är en bra ram
Att förvandla erfarenhet till litteratur är en komplicerad procedur, paradoxalt nog svår att fånga i ord. Det kan verka enkelt, men har också krävt mycket arbete. – När jag sökte till <link http: www.sol.lu.se forfattarskolan external-link-new-window external link in new>Författarskolan hade jag skrivit ett par bokmanus som jag inte tyckte höll för utgivning. Jag insåg att jag skulle vara tvungen att koncentrera mig på skrivandet för att komma någon vart. Tog ledigt, det vill säga lämpade över företaget på en medarbetare, och begav mig till Lund. – Författarskolan är en bra ram som håller mitt spretiga sinne i schack. Ständiga skrivuppgifter i olika genre plus mycket textsamtal håller uppe tempot även på romantexten. Det är väldigt bra att ha en handledare också, som lär känna texten och mej på djupet. Det för berättelsen framåt. Jag skriver varje dag. Ibland blir det bara några rader. Ibland flera kapitel. Jag skriver bäst under tidspress och gärna på platser där jag saknar personliga tillhörigheter. På tåg, hotell, i stugor, hos kompisar. Hitta skrivstunderna i mellanrummen
Det blir nog mera sådant. Redan nu reser Karin mycket och det gäller att hitta skrivstunderna i mellanrummen. – Vardagen förändras en del genom att jag får allt fler författaruppdrag, exempelvis på bibliotek, bokaftnar och bokaffärer. Det innebär ett ständigt resande, men det är en typ av liv jag redan har rutin på och gillar. Ibland oroar jag mig för att inte ha tillräckligt med tid till att skriva. Det säger något om vem som har det yttersta ansvaret. Det vill säga jag själv. <link https: www.bokforlagetpolaris.se jag-for-ner-till-bror t-0 external-link-new-window external link in new>Jag for ner till bror, Karin Smirnoff, Bokförlaget Polaris