Studie kastar nytt ljus över varför uroxarna försvann i Skandinavien
Uroxarna, de moderna nötkreaturens förfäder, strövade en gång omkring i stora delar av Europa, Asien och norra Afrika. Men på 1600-talet dog de ut. Ny forskning visar att genetisk utarmning, mänskligt tryck och försämring av livsmiljön bidrog till deras utrotning i norra Europa.
– Dessa forntida fallstudier avslöjar långsiktiga mönster. De visar vilka arter som är mest sårbara, hur ekosystem förändras och omvandlas över tid, samt när och hur människan började påverka och forma dessa miljöer, säger Erika Rosengren, doktorand i historisk osteologi vid Lunds universitet och huvudförfattare till artikeln.
Uroxen försvann för gott från Polen på 1600-talet, vilket var kulmen på en nedgång som pågått i omkring 8 000 år. Även om mänskliga aktiviteter var den främsta orsaken till att den utrotades globalt, är det fortfarande oklart varför den försvann mycket tidigare i Skandinavien.
Forskarna blev förvånade över upptäckten att uroxen troligen drabbades av en kraftig populationsminskning, en så kallad flaskhals, när den migrerade till Skandinavien. Detta ledde till lägre genetisk mångfald.
–Jag tyckte det var oerhört intressant att se hur uroxarnas genetiska mångfald minskade när de rörde sig från det europeiska fastlandet upp genom Jylland och sedan minskade ytterligare över Själland och Skåne. Det är ett skolexempel på en flaskhals inom evolutionsgenetiken, säger Mikkel-Holger S. Sinding, docent vid Köpenhamns universitet och en av studiens medförfattare.
Tidigare trodde man att populationen blev isolerad för omkring 10 000 år sedan. Forskargruppen fann dock genetiska bevis för att de skandinaviska uroxarna fortfarande hade kontakt med den europeiska huvudpopulationen även efter denna tidpunkt. Det var först när landbryggan som förband Skandinavien med det europeiska fastlandet svämmade över för omkring 8 000 år sedan som den skandinaviska uroxepopulationen blev helt isolerad.
Bildandet av de dansk-svenska sunden sammanföll med en period då människan tycks ha bedrivit intensiv jakt på uroxen, vilket ledde till att det svenska uroxebeståndet minskade kraftigt och att uroxarna försvann helt från ön Själland i Danmark.
I södra Sverige överlevde uroxepopulationen i ett begränsat antal åtminstone fram till för 6 500 år sedan. Uroxarna försvann troligen från Sverige i takt med att deras livsmiljö förändrades; de en gång öppna landskapen ersattes gradvis av tätare skogar, en förändring som tycks ha varit ogynnsam för arten.
Studien pekar därför på en mer komplex uppsättning faktorer som ledde till utrotningen än vad man tidigare har trott. Forskargruppen tror att orsaken var de kombinerade effekterna av genetisk utarmning, mänskligt tryck, fragmentering och försämring av livsmiljön.
Resultaten ger ledtrådar som kan vara värdefulla för dagens viltvård.
– Våra resultat ger en mer nyanserad bild av människans påverkan på djurpopulationer. De bekräftar att arter sällan försvinner till följd av en enskild faktor. Bevarandeplaner måste därför vara heltäckande och beakta flera påfrestningar samtidigt. Våra resultat framhåller behovet av att inrätta ekologiska korridorer för hotade vilda djur, snarare än isolerade naturreservat, säger Erika Rosengren.
Kontakt
Erika Rosengren
Antikvarie, Osteolog
Telefonnr: 046-222 97 89
E-post:erika.rosengren@luhm.lu.se
Om studien
Forskningen genomfördes genom en kombination av flera metoder. Forskargruppen analyserade forntida DNA som extraherats från uroxeben från mossar och arkeologiska boplatser i södra Sverige och Danmark.
De undersökte även hur frekvensen av kol-14-daterade uroxeexemplar och antalet uroxeben varierade över tid. Slutligen jämförde de ålderssammansättningen hos uroxebenen mellan de olika arkeologiska platserna.