“Democracy at risk of committing suicide for fear of death”

Av Sofia Hermansson - Publicerad den 12 oktober 2023
Johan Stenfeldt porträttfoto svartvitt

I ett nytt forskningsprojekt ”Thede Palm, Jan Rydström och den liberaldemokratiska paradoxen”, undersöker historikern Johan Stenfeldt svensk underrättelsetjänst ur ett politiskt-kulturellt perspektiv. Utgångspunkten i projektet är att underrättelsetjänsten kan ses som en institutionell ram skapad av ett politiskt behov att skydda rikets säkerhet. Men var går gränsen och med vilka medel, ibland oförenliga med demokrati, kan det demokratiska systemet behöva skyddas?

Forskningsprojektet sträcker sig två är framåt och är finansierat av Torsten Söderbergs stiftelse. Johan Stenfeldt beskriver projektet som mer filosofiskt inramat än andra inom samma fält, som traditionellt är och varit mer fokuserade kring tidpunkter och platser och ofta med militärhistoriskt fokus. I projektet studeras Thede Palms, chef för den militära underrättelsetjänsten, T-kontoret, och Jan Rydströms, chef för den ekonomiska underrättelsetjänsten på Öst-ekonomiska byrån, koppling till verksamheten och varandra.
– Fokus är den grundläggande paradoxen; att det demokratiska systemet kan behöva skyddas med medel som inte alltid tycks förenliga med ett demokratiskt system och inte kan lösas ut med lagstiftning eller liknande. Sekretessen gör att insynen är begränsad och här skapas ett behov av att vårda en balans som är skör, och det kan bara göras i verksamhetens inre kultur. Men var gränsen går, det kan olika aktörer ha olika mening om, säger Johan Stenfeldt, historiker vid Historiska institutionen.

–  I all min tidigare forskning har jag intresserat mig för gränser och gränsövergångar i olika politiska idésystem. En aspekt är också var demokratins gränser går? Detta handlar om en slags hjärtpunkt i detta, hur det här systemet ska kunna vårdas utan att man gör våld på det. Hur människor resonerar, men också för att se vad som präglar verksamheten och hur den riskerar att gå överstyr. 

Nätverket från Lundatiden lade grunden för framtiden

I projektet synliggörs också den tydliga kopplingen mellan huvudpersonerna i projektet. Både Palm, Gunnar Jarring (docent i turkiska och senare diplomat) och Rydström var lundastudenter ur samma generation och var aktiva i studentlivet med goda studiesociala nätverk.
–  Det är generellt lätt att se hur tidiga Lundanätverk spelar roll i början av karriären och att dessa mönster lever kvar i underrättelsetjänsten senare. Relationen mellan Palm, som var religionshistoriker i grunden, och Jarring är också betecknande. De började som nydisputerade biblioteksamanuenser på UB i Lund.  När kriget kom blev Jarring - som kunde ryska - inkallad, och så småningom placerad i specialtjänst. Han rekommenderade sin vän Palm till detsamma, och sedan var hans bana anträdd. Senare blev Palm chef för underrättelsetjänsten och Jarring blev ambassadör i Washington. De fortsatte att skicka särtryck till varandra under hela tiden, och Palm kunde få hjälp av sin gamla UB-kollega att sätta upp möte med CIA-chefen exempelvis. 
Vad är det då som får underrättelseverksamheterna att söka sig längre ut i gråzonerna? Enligt Stenfeldt tycks det finnas vissa återkommande, systemimmanenta problem som präglar verksamheten.

– Det första problemet rör underrättelsetjänstens strävan att vara proaktiv, att identifiera och förekomma hot. Man hamnar här återkommande i en situation som kan beskrivas som dubbelt kontrafaktisk. I ett första läge förutspår man ett scenario som genom sitt allvar får motivera handlingar som kan beskrivas som dubiösa eller nödvändiga med hänvisning till situationen. I ett andra läge, när dessa tveksamma handlingar satts i verket, har heller inte den allvarliga situation som uttrycktes i hotbilden inträffat. 

– Från underrättelsetjänstens sida menar man att detta hänger samman; att hotet avvärjts på detta sätt. Men liksom hotbilden i det första läget är en hägring i framtidshorisonten, finns den heller i andra läget inte realiserad att väga legala tveksamheter mot. Scenarioanalysen bygger i båda lägena på ett ”om inte”-argument som är dömt att aldrig kunna synas i sömmarna, säger Stenfeldt.
”Ett självspelande piano utan mål eller styrning”

Det andra problemet beskriver Stenfeldt som knutet till sektionaliseringens roll, det vill säga att man av säkerhetsskäl är organiserad i mindre separata enheter.
– Bevekelsegrunderna för denna är att verksamheten ska vara mindre exponerad för risk. Om någon ”cell” röjs ger det inga vidare konsekvenser. De vattentäta skotten säkrar att verksamheten kan flyta också efter ett mindre haveri. Baksidan är att ansvar kan bli svårare att utkräva. Varje verksamhetsdel gör sitt, handlingar som i sig kan vara triviala. 
– Tillsammans med övriga verksamhetsdelars göranden och låtanden kan dock en mer problematisk bild framträda. Med sektionaliseringen följer en inneboende risk att underrättelsetjänsten förvandlas till ett självspelande piano utan mål och styrning.  


Projektet är finansierat av Torsten Söderbergs stiftelse (länk till stiftelsens sida)
Mer om Johan Stenfeldts forskning (länk till Lucris)

Citat i rubriken är hämtat från Laurence Lustgarten, "National Security and Political Policing: Some Thoughts on Values, Ends and Law" i Jean-Paul Brodeur, Peter Gill & Dennis Töllborg (eds), Democracy, Law and Security. Internal Security Services in Contemporary Europe (Aldershot: Ashgate, 2003), s. 320.