Tema ondska – Konsthistorikern: Ondska väcker människans kreativitet

Av Minna Wallén-Widung - Publicerad den 15 januari 2024
 Ondskefull detalj ur ”Den yttersta domen” av Hieronymus Bosch.
Ondskefull detalj ur ”Den yttersta domen” av Hieronymus Bosch.

Genom historien har begreppet ondska ständigt fascinerat konstnärer. – Ondska verkar väcka människans kreativitet och fantasi mer än det goda, säger Max Liljefors, professor i konsthistoria.

Max Liljefors konstaterar att föreställningar om den mänskliga ondskan har gett upphov till detaljrika och fantasifulla skildringar i bildkonsten. Han nämner målningarna Den yttersta domen och Lustarnas trädgård, båda av den nederländske konstnären ­Hieronymus Bosch, med ingående skildringar av de plågor som väntar de fördömda själarna i helvetet.

– Ramverket här är människans ondska som får sitt straff av den gudomliga rätt­visan. Och de straffen går inte av för hackor. Människor blir torterade, spetsade på pålar, itusågade och nermalda i köttkvarnar. Ondska verkar väcka människans kreativitet och fantasi betydligt mer än godheten som ofta är mer timid och mindre dramatisk, säger han. 

Historiskt har godhet inom konsten ofta handlat om Gud eller om Jesus som visar barmhärtighet och välgörenhet mot människorna. Eller om människor som exemplifierar kristna dygder som förlåtelse, exempelvis Rembrandts målning Den förlorade sonens återkomst från 1600-talet, som avbildar denna Jesu liknelse i Lukasevangeliet. 

– Pietà-motivet, där Jungfru Maria sörjer den döde Jesus, är kanske det motiv som bäst fångar både godhet och ondska, skulle jag säga. Det handlar om en godhet som sörjer ondskans effekter utan att själv bli upprörd eller vred.

Avbildade fasor

Under upplysningen förlorade kyrkan makt och inflytande, bland annat över konsten som frigjorde sig alltmer från såväl kyrkan som hovet och adeln. Det ledde till att konstnärer inte längre föreställde sig att ett gudomligt ingripande skulle ske när människor handlade fel.

– I stället ser vi många verk växa fram ur en förtvivlan och ett raseri över vad människan är kapabel att göra mot sin nästa, säger Max Liljefors. 

Det kanske mest kända exemplet är Krigets fasor, en serie etsningar som den spanske konstnären Francisco de Goya skapade mellan 1810 och 1820. 

– Där ser vi soldater som torterar och avrättar varandra på de mest fasansfulla sätt. Goya hade ett starkt moraliskt engagemang i sin konst som griper tag i oss än i dag.  

Ett annat exempel är Käthe Kollwitz som ansluter till pietà-motivet i sina bilder av en moder som förtvivlat sörjer sin son, men nu utan löftet om återuppståndelse som ramverk. 

Ondska fascinerar

Max Liljefors konstaterar att ondska tycks vara ett ämne som fascinerar även samtiden. Som exempel nämner han antalet kriminalserier och true crime-poddar som har exploderat de senaste åren.

– Kanske är det så att ondska förknippas med styrka och makt. Ofta har vi människor en benägenhet att känna beundran inför styrka och förakt för svaghet.